Jag hjärta katastrofer

Jag har något att erkänna. Jag älskar katastrofer. För kanske ett år sen läste jag något en psykolog skrivit om varför vi idag tycker om att se på katastroffilmer och filmer där folk skadas. Jag tror att psykologens slutsats var att vi är alldeles för trygga och drömmer om något omvälvande i våra liv. Guilty! Jag menar inte att förminska de fruktansvärda förluster som vi människor gör när katastroferna händer, men när det händer saker, även små, som vänder lite upp och ner på tillvaron. Så som kylan vi har i Sverige gör nu. Folk har problem att ta sig omkring, hus fryser sönder, men det bästa är ju att få människor kommer att ta skada av det som händer. Början av finanskrisen var också en sådan händelse. De större händelserna, naturkatastroferna är också väldigt intressanta, men där har jag en kluvenhet då naturkatastrofer har en tendens att döda folk. Men tänk er bara de saker vi bara sett på film. Jorden sprutar upp lava, meteoriter faller, monster-tsunamis! Jag är inte helt knäpp, min självbevarelsedrift hindrar mig från att vilja att sånt här händer, men jag tänker på det med en fascination. Jag har filmerna i alla fall.

/ Kitty

2012